Jag ser smärtan i dina ögon,
Den tiden som du fick veta allt.
Vad hände med din underbara sinne,
Symptomen som du visade

Det var så svårt att känna igen,
När de började komma igenom.
De små sakerna som förändrade dig
Från den person som jag visste.

Läkaren bekräftelse
Var så svårt att acceptera,
Att veta att lite kan göras,
Att det finns inget botemedel som av ännu.

Förlåt mig, kära, om ibland
Jag gav efter för min frustration.
Det är bara så överväldigande,
Denna förändring i våra relationer.

Nu är jag redo för att vara på min vakt,
För att hålla dig säker från skada,
Skydda dig det bästa jag kan
Utan att visa min larm.

Jag hoppas att du fortfarande kan förstå
Hur mycket du betyder för mig.
Även om du förbannar mig, eller glömmer mig,
Jag ska acceptera vad som måste vara.

För jag kommer fortfarande ihåg
Glädjen som vi en gång delade.
Du visade mig på så många sätt

Jag ber till Gud att ge mig styrka
Att göra vad som måste göras,
Att lita på att i framtiden
Denna kamp kommer att vinnas.

Mina ögon glittrar med tårar,
Men de har ännu inte fallit.
Jag gråter, men de är tysta tårar.
Jag gråter på insidan så att du inte kan se
All smärta som kör om mig.

Jag sover aldrig, av rädsla för vad
morgondagen kan medföra.
Hur kan jag vara så förlorade
På en plats jag känner så väl?
Hur kan jag vara så bruten
I en familj så tillsammans?
Hur kan jag vara så förvirrad
Omgiven av så många?

Alltid tvingas slåss i en kamp
Jag verkar aldrig att få vinna.
Gud vet bara en sådan omständighet.
Jag har kämpat för så länge.
När kommer det att ta slut?
Ibland går jag förbi alla som om jag var osynlig.

Allt rör sig med ingen plats att gå.
Jag säger mig att allt kommer att vara ok,
Men det är anfall.
Den tid det tog att förändra mig.
Det liv jag hade, jag kan inte ha tillbaka.
Men jag kan inte se varför alla dessa
tårar känner så overkligt.
Jag är inte samma sak,
mina ord är fortfarande osagt.
Så istället, jag skriver dem på papper.
De gömmda känslorna är begravd
djupt inom mig.

Så många tårar jag har spridit i mörkret,
Göms undan i avskildhet i mina egna
tankar, Bara för att läggas på hyllan med
morgonens första ljus. På grund av ingen
mod att tala om min smärta.

Och det gör ont att veta att jag aldrig
kommer att vara densamma,
Vetskap om jag kommer aldrig
att vara tjej jag brukade vara.

Om du bara visste vad jag har gått igenom,
Eller kanske du kunde ta en promenad i mina skor.
Eftersom detta är ibland hur jag känner.

__negative_space___by_f_ayn_t-d306v1f

Jag var en gång ledsen och ensam,
Med ingen att trösta mig,
Så jag hade en mask som alltid log,
För att dölja mina känslor bakom en lögn.

Jag hade många vänner;
Med min mask, var jag en av dem.
Men innerst inne kände jag fortfarande tom,
Som jag saknade en del av mig.

Ingen kunde höra mina rop på natten,
För jag utformade min mask för
att dölja lögner.
Ingen kunde se smärtan jag kände,
För jag utformade min mask för att skratta.

Bakom alla leenden var tårarna
Och bakom all den komfort var rädsla.
Allt du trodde och såg
Var inte allt som var till mig.

Dag för dag
Jag långsamt döende.
Jag kunde inte gå vidare,
Det var något som saknas ..

Fram till nu jag fortfarande söker
För det som kan stoppa min gråt,
För någon som kommer att radera mina farhågor.

Dagar av en kamp som inte har något slut men jag försöker kämpa mer med mina hoppfulla mediciner. Forsöker visa att allt är okej när det är inte okej i något sorts sätt. Det verkar som att den andlösa kampen är alltid här med mig Och som att jag skulle inte vara här nu om skulden inte lämnar mig.

Jag vet att det har varit många som har haft det värre än jag men det betyder inte att jag har haft det bra bara för att min smärtan är osynlig. Alla lider utav någonting som känns svåra för dem. En person lider kanske av en sjukdom som de mår dåligt av, medans en annan mår dålig psykisk. Det går inte jämföra de två lidande eftersom de både är lika jobbiga på var sitt sätt. Det handlar om att, ”inte underskatta smärtan av en person, eftersom alla kämpar mot något som är jobbiga för dem. Allas kamp är hårda att kämpa emot”. Vissa människor är bara bättre på att dölja det än andra men det betyder inte att det är inte jobbig.

Jag kan inte se att min värsta fiende är mitt liv, mitt värsta fiende för mig det som är inom mig. Jag är alltid på en berg-och dalbana som inte har så mycket konsistens. Jag är ingenthing. Jag är inte uppåt eller nedåt. Jag är ingenting om bara “mig”. Jag har aldrig något energi att göra någonting. Jag ville bara ligga i min säng och vill bara ligga där och spendera hela mitt liv där. Ibland vill jag känna någonting  än att kanna mig som att jag är gjort av bly.

Att vilja vara glad. Att vilja ta hand om mer men när ingenting känns vettigt, då är svårt att göra det. Jag anser att alla andra är bättre än mig och att jag inte kan göra någonting rätt. Jag har Inget förtroende, ingen självkänsla. Alla andra är rätt. Att säga vad jag tycker är samma som att prata med en vägg. Så jag håller mig tyst. Detta är hur jag har känt i hela mitt liv.

Vilken som helst av dessa problemer skulle vara som en tung last. Men när man har dem alla. Livet verkar vara som en tärningskast .

Det är den ensammaste känslan i världen – att hitta sig själv och stå upp för sig själv när alla andra sitter ner. Att ha alla framför sig och få höra “vad är det för fel med henne?” Jag vet hur det känns.

Promenera ner i en tom gata, lyssna till ljudet av sina egna fotspår. Jalusier stängda, persienner dras, dörrar är låste mot sig. Och du är osäker på om du går mot något, eller om du bara går bort. Du vet inte om allthing blir bättre eller om det blir bara värre.

Du verkar vara så stark person men det är du inte. Inget vet det riktiga dig.Du är inte den som du verkar att vara. Du är den, som gömmer sig bakom ett leende varje dag. Du är den, som har en del av problem. Men delar inte med någon. Ibland behöver du bara någon att prata med. Någon att bry sig om dig. Någon att lyssna på dina problemer. Någon som hållar dig när du gråter. Någon som älskar dig. Men det finns ingen…

Alla tittar på dig och tänker, “hon är så glad”, men det finns så mycket bakom din lilla leende som ingen kommer att få veta. Människor talar alltid för dig att le, som att leende kommer att ta bort allt ont och smärta. Jo, du har försökt att dölja dina sorg och täcka sorg i leenden och vad du har lärt dig är att när det gör ont här inne i hjärtat har alltid ett sätt att visa det oavsett hur mycket du ler.
Om du kan inte lösa dina egna problem så ingen annan kommer att lösa det för dig- det är verkligheten. Och ibland verkligheten är det svåraste att förstå och det som tar längst tid är att förverkliga…

Är trött på att leva, alltför rädd för att älska, alltför rädd för att ens bry sig?
Du önskar bara att du kunde rulla tillbaka klockorna till när saker var samma.. Men nu, ting är inte samma sak. Varje kväll innan du somnar, ligger du på din säng och stirrar upp på dina tomma väggar. Du försöker föreställa dig i framtiden, men det är tomt på dessa väggar. Allt du kan se är mörkret. Det finns inget och se fram emot längre.

Du vill inte att världen ska se dig, eftersom du tror inte att de skulle förstå. Det finns ett leende på ditt ansikte, men du vet inte varför den finns där…. Kanske för att det är lättare för dig att le än att förklara. Du är ofta tyst när du skriker inuti. Du bär en mask som skrattar och döljer dina känslor.

När du är ensam ingen kommer och frågar dig vad som är fel och det finns inte någon som kommer att ta ”Jag vet inte” som ett svar. Du hoppas att känslan kommer att passera snart men det blir aldrig.

”Ingen kan se smärtan som vi döljar”